Vi diskuterade det där om kvinnors kroppar häromdagen. Det har ju cirkulerat en reklamfilm på facebook nu om varför feminism är viktigt. Ni vet den där de kvinnliga modellerna framställs som objekt och männen jävligt macho? Jag blir så ledsen eftersom jag automatiskt själv tänker att det är så man ska se ut. Man ska ha perfekt svarvade lår utan celluliter, kroppen ska vara fast, brösten ska vara uppnosiga och gärna av silicon (fast de ska se naturliga ut), rumpan ska vara liten och fast, håret ska vara långt förutom på ben, under armar och mellan benen för där ska det vara rakat och man måste utstråla sex och ha det där suget i blicken.
Jag har inget av det där. Jag har sladdriga ben fulla av celluliter, sjuhelsikes dallrig rumpa, massa överflödiga volanger, skrynklig muffsetuffsa och slappa bröst. Och jag kan absolut inte försöka se sexig ut med suget i blicken för då börjar jag garva åt mig själv.
Vad jag däremot har är en kännedom om mig själv, en kropp (och hjärna) rik på erfarenheter, enormt hjärta fyllt av kärlek och glädje över att jag lever och är frisk.
Vad är det som säger att bara för att jag har några volanger och tigerränder mer än andra så får jag inte visa mig? Varför måste jag ha stora bylsiga tältkläder och gömma mig? Varför kan inte jag få gå i linne och vaför får inte den som väger 30 kg mer än mig göra det? Varför ska vi alla behöva anpassa oss i en jävla samhällsnorm där alla måste se likadana ut?
Är det inte på tiden att man börjar reagera på all denna mediahysteri som framkallar svältande hos unga kvinnor? Är det inte dags att säga...
Jag är inte normalviktig, underviktig eller överviktig. Jag är skitviktig!
