... hej mitt 80-tal, nu är jag här!

89,9 kg!

Livet är bra, jag njuter av ledighet och är sjukt glad över min nya tatuering. Och minns inte sist jag kunde ta kort på mig själv liggandes utan gigantisk dubbelhaka...

Var och tatuerade mig igår. Så nu är bloggens namn inpräntat i mig för alltid ;-) (Näe det är inte därför jag valt att tatuera in den meningen, den har följt mig i många år och jag gillar innebärden mycket skarpt. Positivt tänk!) Och stjärnor såklart... precis som att man inte kan ha för många randiga tröjor i garderoben så kan man inte ha för många stjärnor i bläck på kroppen.
Jag är så nöjd!!

Vinterkräksjukan drog mig faktiskt ner på 80-talet viktmässigt men efter att ha fått i mig mat och börjat fungera som en normal människa igen så steg det talet; så idag på min månadsinvägning så hamnade jag på 91 kg, rätt och slätt. Vilket innebär att jag den senaste månaden faktiskt gått ner 4 kg. Måttmässigt låg jag på ungefär det samma som sist, förutom en del centimetrar på ben och armar.
Jag börjar noja loss lite om att jag inte kommer gå ner all de kilona jag vill, har någonstans i min hjärna fått för mig att på årsdagen av min operation så kommer jag sen stå still. (Bara för att alla läkare säger att man går ner första året och sen stabiliserar man sig, ser man till verkligheten så fortsätter många människor att gå ner) Eftersom min viktnedgång faktiskt varit ganska så lagom (läs långsam, för det är det jag egentligen tänker, pucko mig) så kanske jag kommer fortsätta att gå ner. Lite hela tiden. För så har det varit, hela tiden.
Många som ser mig nu anser att jag inte behöver gå ner mer, för det är svårt att se på mig att jag faktiskt väger 91 kg. Jag är lång, 174 cm, och det är väldigt jämt fördelat på min kropp. Så när jag talat om att jag vägt närmare 140 kg så tror folk inte det, för de har inte sett det på mig.
Men jag lider fortfarande av fetma enligt BMI tabellen. Enligt den behöver jag gå ner 19 kg till för att bli normalviktig. (fast jag är så jävla viktig ändå ;P)

Jag minns för många år sen när jag vägde 88 kg. Jag var så nöjd och tillfreds med mig själv. 88 kg... det är bara 3 kg kvar sen är jag där!
Mitt mål är satt på 80 kg. Jag är ingen liten tjej, har aldrig varit och kommer aldrig bli. Så 80 kg känns rimligt till min längd, jag drömmer inte orealistiskt. Sen allt under 80... det blir en fin bonus :-)

Jag vet att jag hela mitt liv sett mig själv som tjock. Och det är ju det som det handlar om, hur jag sett på mig själv. Man ser sig själv som så mycket tjockare och fetare än alla andra och tillslut ger man upp, man ger efter och man blir tillslut tjockare än alla andra. För inte fan har jag varit tjock! Jag ser det ju nu. Men då, i min hjärna... då var jag tjock.
Så tankens makt är fruktansvärd egentligen. Den är så stark! Men tänk då hur mycket den hjälper nu, i min kamp mot fetman.

Jag blir själv lite konfunderad faktiskt... vet inte om jag har skev kroppsuppfattning (jo det har jag, det vet jag egentligen) eller om jag inte begriper det där med storlekar på kläder (näe det gör jag egentligen inte heller) men att någon som väger 91 kg kan ha byxor i stl 44 och tröjor i stl 40/42 är för mig en gåta... men uppenbarligen så är det så, kolla i min garderob :-)

Var och klippte mig idag och frisören var förundrad över vilken skillnad det var på mitt hår från att jag var där sist, för sju veckor sen. Det är så mycket tjockare och mjukare.

Well... thank you No Poo!!

Lycka är när man återigen kan använda sitt skärp man köpte då man gick i högstadiet...

Jag har idag sagt upp mitt tv, bredband och telefonabonemang.

Har ingen lust att sitta fast i detta internet längre och vill inte spendera så mycket tid framför skärmen som jag gör. Så nu ska det väck.

Självklart kommer jag fortsättningsvis ha internet men enbart ett mobilt sådant. Jag tror mig kunna spara en hel del pengar på detta men också en hel del tid, tid jag kan lägga på annat. På viktigare saker. Som vänner, träning och LÄSNING!

Jag har gått ett tag nu och funderat på att bli vegetarian. Ett val jag för några år sen inte alls kunde se mig själv göra men... jag väljer ofta vegetariskt när jag äter ute, efter operationen så smakar inte kött lika gott längre och jag har dessutom blivit svagare och svagare i hjärtat gentemot kötthållningen.

Jag blir så illa berörd när jag får se hur djur behandlas. Det gör ont i mig och så kommer jag på att jag själv bidrar till slakten och plågeriet genom att faktiskt köpa köttet!

Så, jag tar ett steg i rätt riktning och tänker nu välja mer och mer vegetariskt framöver och om jag äter kött, ja då är det kravmärkt och ekologiskt. Eller hemifrån, för då vet jag att djuren haft det bra.

Så ni som är vegetarianer, pynta in med mattips i kommentarerna så är ni snälla! Jag behöver alla tips jag kan få.... ;-)

Hos Emma så pågår just nu en tävling där du kan vinna ett underbart set från Myhavtorn. Rena fina produkter som jag blev kär i när jag provade. Det här är ett set jag verkligen vill vinna! ;-)
Gå in och tävla även ni, att ta steget mot naturlig hudvård är inget ni kommer ångra, jag lovar!

Bild lånad från Emmas blogg.

Pernilla har lagt upp en så slående och talande bild på sin blogg om hur vi kan tänkas leva nu inför det nya året. Jag suger åt mig vartenda ord och tänker bara fortsätta kämpa på att konsumera mindre och återvinna mer.
Vad tycker ni själva?

Jag har haft dödsångest inatt. En sådan panik blandad med extrem rädsla.

Jag har varit allt för godtrogen bara för att allt gått så bra för mig efter operationen. Har kunnat äta det mesta utan problem.
Men inatt... fy f*n vilken dödsångest jag fick! Det är den tiden i månaden och mitt sötsug har inte minskat efter open, jag kämpar med det dagligen. Tillslut gav jag upp, klen som jag är, och köpte mig en liten chokladbit och en påse med gott och blandat. Chokladen åkte ner utan problem, så gjorde även halva påsen men sen....
Det satte sig som ett rejält spännband runt bröstet och någon drog åt det hårt! Jag fick svårt för att andas, kunde inte prata, kallsvettades och fick rejäl panikångest. Ville bara spy men det enda som kom upp var små slempölar. Den smärtan har jag aldrig upplevt förut... lyckades ringa min bästa vän, (Tack Vera!) som tack och lov bara bor några hus bort, så hon kom över. I nästan en timme höll det i sig och sen äntligen släppte det.
Jag var så rädd! Tänkte att nu är det kört. Men tack och lov....

Dock vet jag att det ALDRIG mer kommer bli nått jävla smågodis iaf!

Min hals kliar som ett rivjärn, jag hostar och snörvlar om vartannat och har nu tillråga på allt fått feber. Årets första sjukperiod har slagit till!
Vi är många sjuka på jobbet, det går runt hela tiden och vi måste täcka upp för varandra vilket leder till en massa övertid och därmed också att vi blir helt slutkörda. Ont hjul, moment 22. Jag hoppas på att ett nytt år leder till bättre förhållanden där! Självklart ska det bli bra! Sen...

Nu har jag iaf tiden att läsa! Jag har en hel hög med böcker liggandes som jag vill läsa nu. Har kommit ungefär halvvägs i älskade Arne Dahls nya "Viskleken". Om ni inte läst några utav hans tidigare verk så gör det. Börja från början med "Misterioso" och kör på alla tio böckerna, jag lovar att ni inte blir besvikna!

Som ni kanske uppmärksammat så har just Misterioso gått som en miniserie på svt. Måste säga att jag gillade filmatiseringen även om karaktärerna inte alls stämde överrens med den bilden jag byggt upp.
Men vad kan man säga... filmatisering blir aldrig så bra som böckerna! Det finns inget som klår böcker, så är det bara.
Så jag har lite vånda över min nya rensningsutmaning.... Jag har två fulla bokhyllor med böcker och i dessa står en hel drös med böcker jag älskar och aldrig kan skiljas ifrån men det står också en hel del böcker jag aldrig läst, inte har en aning om vad de handlar om eller hur fasen de ens kom dit. Böcker jag vet med säkerhet att jag aldrig kommer läsa. Så här ska rensas!
Och sen, när det är rensat så är min nästa utmaning för 2012 att läsa alla de böckerna som står kvar så att jag i slutet av året kan säga att jag faktiskt läst alla böckerna jag äger.

Men Arne Dahl alltså.... han gör jag mig aldrig av med!